Nu var det drygt en vecka sen jag bloggade och på den tiden har våren börjat komma igång, en av få fördelar med att det regnar så mycket här. Det växer påskliljor lite varstans och träden har fått rosa knoppar. Allting blir lättare när våren kommer och det blir ljusare, så slutet av vintern är nog den bästa tiden på året att åka iväg som au pair. Jag brukar aldrig störas av mörkret under höst- och vintermånaderna hemma i Sverige, men det var rätt tufft här med alla känslor man kände i början. Det är då man behöver sol och ljus och värme, för det har en uppiggande effekt mot hemlängtan. Det är mycket lättare att hantera mörkret när man har varit hos sin familj en längre tid, för då har man hunnit rota sig och känna sig hemma och då är man inte lika beroende av dagsljuset som när man känner sig vilsen och nedstämd. Jag tror egentligen att slutet av augusti, då jag åkte hit, är den värsta tiden att åka till ett nytt ställe. Det var varmt långt in i september, men sen kom allt regn och mörker och då blev saknaden efter de där hemma så påtaglig. Jag längtade till halloween i slutet av oktober, det var en ljuspunkt som jag såg fram emot, men september var den svåraste månaden för mig och då kändes det väldigt långt borta. Om jag skulle rekommendera någon månad att åka iväg skulle det nog vara i februari, för då hjälper årstiderna till emot hemlängtan. Jag tror att våren kommer vara den vackraste årstiden här, så det passar bra att det är då min familj kommer hit. Det är bara 20 dagar tills jag träffar dem och jag längtar massor! Jag har inte insett hur mycket jag har saknat dem förrän nu det sista. De ska vara här i Washington i en vecka och sen bilar vi till San Francisco med Marcus, som kommer hit dagen innan min födelsedag. Vi kommer alltså att fira både påsk och min 20-årsdag tillsammans! Det blir roligt att vara med båda mina familjer på födelsedagen. Min värdmamma har frågat vad jag önskar mig flera gånger, men jag har inte kommit på något speciellt som jag vill ha eller behöver. Fast hon är så bra på att hitta på presenter, så jag får säkert något jättebra ändå. Hon fyller själv år om lite mer än en vecka, så förra veckan köpte jag och Devlyn ett kort och en bok till henne innan vi åkte till skolan. Jag hoppas det blir bra, men om inte så är det ju tanken som räknas!

 

 

Nu har jag varit här över halva tiden, men det finns ändå mycket saker som jag inte har berättat. Därför tänkte jag bjuda på lite intressanta fakta om mig själv, mitt första halvår här och min värdfamilj.

 

- Jag bestämde att jag ville jobba som au pair när jag gick i sjuan och såg en film på tyskan som heter "Herz im Kopf". Filmen i sig är helt kass, men den handlar om en kille som träffar en polsk tjej som är au pair. Jag gillade konceptet med att bo utomlands i en annan familj och ta hand om barn, och kände direkt att det var något som jag själv ville göra.

- Jag blev intervjuad av sju värdfamiljer innan jag matchade med den här, som var de sista som skickade en förfrågan till mig.

- Mina värdföräldrar är militärer och båda två har varit ute i krig.

- När jag kom hit fick jag blommor, en korg med skönhetsprodukter, ett doftljus och Mimmi Pigg-öron (som min värdfamilj hade köpt på Disney-kryssningen de nyss hade kommit hem från).

- Jag fick två förfrågningar från värdfamiljer samma dag som jag tog studenten. Den första såg jag när jag vaknade på morgonen och den andra kom på eftermiddagen under mitt stundentfirande. Det var den familjen som blev min värdfamilj.

- Min värdfamilj har tre hästar (en arab, en frieser och en amerikansk ponny), tre hundar (två yellow labs och en grand danois), tre katter och två kaniner.

- Min värdpappa var den enda jag pratade med i min första intervju.

- De första veckorna här glömde jag ibland av att jag blev tvungen att prata engelska. Det kändes så konstigt att familjen inte förstod ett ord svenska. Det gick över sen, men det händer fortfarande att jag säger något kort på svenska, på ren reflex.

- Jag drömmer på svenska men ibland tänker jag på engelska. När Marcus var här hände det att jag började säga en mening på engelska, innan jag ställde om till svenska. 

- Jag var minst intresserad av familjen Pedersens profil av alla familjer jag var i kontakt med. Jag trodde att de skulle vara strikta och lite skrämmande eftersom de är militärer, men jag hade helt fel. Brian intervjuade mig och jag hade aldrig varit så avslappnad under en intervju tidigare. Han var öppen och intresserad och jag kände mig lugn när jag pratade med honom. Det var största anledningen till att jag matchade med dem, plus att de inte hade några speciella regler. Det kändes som att de litade på mig, och de frågade inte ens om jag hade en pojkvän (vilket var ett stort problem för vissa familjer som jag pratade med).

- Folk frågade mig om jag skulle ta hand om hästar eller barn när jag berättade att jag skulle åka utomlands. Jag sa att jag skulle ta hand om barn eftersom jag skulle jobba som au pair, men sa på skoj att det borde finnas någon värdfamilj där ute som hade en hästgård. Sen föll det sig så att familjen jag matchade med faktiskt hade hästar. Det är nästan läskigt att det kunde bli så bra. 

- Jag är min värdfamiljs sjunde au pair och deras första från Sverige. De tidigare au pairerna har kommit från Polen, Brasilien, Danmark och Sydafrika.

- Brians släkt kommer från Danmark, så det är därfifrån namnet Pedersen kommer.

- Familjens tidigare au pair Ginger åkte härifrån nio dagar efter att jag kom.

- Klantig som jag är har jag råkat göra sönder en del av värdfamiljens saker. Jag har förstört ett glas, en magnet och munstycket på dammsugaren som vi använder när vi städar bilen. Jag har haft dåligt samvete varje gång, så det är skönt att ingen blivit arg på mig.

- Sherri och Devlyn mötte mig på flygplatsen. Jag kom hit sent på kvällen, så resten av familjen var hemma och sov. Morgonen efter var jag själv i huset för Brian jobbade, Delaney spelade teater och Sherri, Devlyn och Ginger var på Walmart. Jag spenderade egentiden med att duscha, lära känna hundarna, bekanta mig med huset, skypa med min familj och dricka mandelmjölk (det var det enda jag hittade som jag tålde).

- Det första Ginger och Brian sa till mig efter att vi hälsade var "Vad lång du är". De tyckte att jag såg liten ut på skype och trodde att jag skulle vara kortare.

- Mitt första möte med Delaney var i Olympia, efter att vi tittat på en pjäs som hon var med i. Vi kramades och hon sa att hon tyckte att mina orangea converse var snygga.

- Brian var den sista familjemedlemmen jag träffade på riktigt men den första som jag pratade med på skype.

- I sommar flyttar vi till Texas.

- Under min tid här har jag blivit beroende av jordnötssmör, Supernatural och Harry Bosch.

- Orten Rochester, där tjejerna går i skolan, grundades av svenskar. Det bor många svenskättlingar där, med efternamn som Dahl och Quarnstrom (för att inte tala om alla -son och -sen). Det finns ett hus som kallas för Swede Hall och varje år runt midsommar firar de "Swede Day" med dans, musik och svensk mat.

- Jag har inte träffat några av familjens släktingar (förutom Brians son Lee) eftersom de bor borta i Montana och Illinois, men de har ändå skickat julklappar och kort till mig på thanksgiving och alla hjärtans dag.

- Brian tycker om att fiska och jaga, så vi har en massa kranier från döda djur på väggarna i vardagsrummet och i tjejernas rum. I vardagsrummet ligger det också gevär på en djurhud, i en inhuggen hylla nära taket. Jag tycker att det är rätt äckligt, så jag är glad att de inte har satt upp något sånt i mitt rum.

- Efter au pair-akademin i New York flög jag till Portland där Sherri och Devlyn hämtade mig, men de var sena på grund av mycket trafik. När jag skrev till Brian för att kolla var de var frågade han om jag var på rätt flygplats, Portland i Maine (inte Oregon där jag var). Jag antog att han drev med mig men ville inte skriva det och verka nonchalant, om det mot förmodan skulle vara fel. Han skojade förstås, men tycker det var liiiite okänsligt mot en som precis har lämnat all trygghet bakom sig för att bo utomlands i en annan familj.