Ja, vart ska jag börja? Jag är i Texas och lever och mår bra, så det är positivt. Men i övrigt har allt gått fel med flytten som kan gå fel. 

Road tripen ner från Washington var jättekul, trots att det blev tidiga morgnar och många timmar i bil varje dag. Sherris föräldrar kom till huset i Tenino på lördagskvällen och hjälpte oss att flytta, så jag, Devlyn, Panzer och deras hund Abbi åkte med dem i deras van. De tog Brians båt på släp, Sherri och Delaney drog hästtransporten med Raja och Magnum i och Brian hade Stryder och Holly i sin truck och drog släpet med traktorn. Jag fick se mycket fin och väldigt annorlunda natur, från vulkanen och skogen i Washington, det karga, ökenliknande landskapet i östra Oregon och Utah och de oändliga, vidsträckta fälten i Wyoming till de gigantiska bergen i Colorado, de låga buskarna i New Mexico och rancherna och oljefälten i Texas. En stor fördel med USAs motorvägssystem är att vägarna är i stort sett spikraka hela tiden, så jag som annars blir åksjuk kunde läsa utan problem. Jag läste om min favoritbok, "Fyra dagar, fyra nätter", som handlar om en tjej och en kille som gör en road trip genom USA, från Kalifornien till Connecticut. Den är skitbra och det var coolt eftersom de korsade många stater på samma sätt som vi gjorde och de stannade också i Colorado Springs. Jag hade verkligen sett fram emot Colorado, men det tråkiga var att Panzer fick diarré i bilen lagom till att vi närmade oss Colorado Springs. Inte jättekul, för att uttrycka det milt. Men så är det ju med djur ibland, och vi fick i alla fall se en väldigt vacker solnedgång över bergen när vi stannade på en bensinmack där för att städa upp i bilen.

Vi kom fram till huset i Floresville runt 15.30 på lördagen den 30 juli. Det var soligt och oerhört varmt, så Holly som snart blir elva år kollapsade nästan av hettan. Jag var glad att vi äntligen var framme, men det var ingen glädjeyra för övrigt. Hyresgästerna hade nämligen trashat huset och trädgården totalt. Om min värdfamilj ville skulle de kunna stämma dem big time. Jag fattar inte hur någon kan med att göra som de här människorna. De hade skitit helt i Sherris rabatter, så plantorna var vildvuxna och en del av dem var över två meter höga. I trädgården låg det fullt med skräp, gamla drickaburkar och leksaker. Av någon anledning hade hyresgästerna bytt ut grinden in till huset, men den funkade dåligt så en reparatör blev tvungen att komma hit och fixa den. De hade bränt sönder spisen, så det tog två timmar för Sherri och hennes mamma att få den att se okej ut. Det var flöt på väggarna, gardinstänger hängde snett och de hade varken städat toaletterna eller dammsugit. Devlyn fick en fiskekrok i foten och det satt ett plåster på dörrhandtaget till mitt rum.

Det blev alltså en hel del städande och jobb inomhus och utomhus de första veckorna här. Min värdfamilj ska byta ut allt golv från heltäckningsmatta till laminat, och Sherri hade planerat allting så att det skulle gå ihop på ett bra sätt. Golvbytet skulle blivit gjort första veckan vi var här och efter det skulle transporten med våra grejer (möbler, kläder etc.) komma. Men så blev det inte. För några månader sen hade det nämligen varit en orkan här och då krossades fönsterrutorna i många hus, så det regnade in och golven blev förstörda. Företaget som skulle byta golv åt oss låg därför efter i sin planering, så vi kunde inte få tid förrän senare. Det gjorde att vi blev tvungna att skjuta upp möbeltransporten och vara utan alla grejer ännu längre. Vi sov på luftmadrasser, förvarade maten i kylväskor som vi åkte och köpte is till varje dag, tvättade i en laundromat (som såg ut precis som i filmerna) och hade fem tältstolar som vi lånat från grannen som våra enda möbler. Som min värdmamma uttryckte det: "du vet att du är en redneck när du sitter i en tältstol i ditt vardagsrum och dricker öl från en kylväska". 

Internet skulle installerats på måndagen två dagar efter att vi kommit hit, men guess what? Stormen hade gjort att det företaget också låg efter och saknade grejer till masten som de skulle sätta upp hos oss. Jag åkte till McDonalds och Walmart för att använda deras internet och prata med Marcus och mamma och pappa, och jag använde 4G på min au pair-mobil för att surfa när jag var hemma. Men efter ungefär en och en halv vecka hade vår älskade Delaney kollat på för många youtubevideos och överskridit månadsgränsen för surfen (hon, jag, Sherri och Brian delar på 10 GB), så då kunde jag inte surfa längre. Jag kan säga att jag började bli GANSKA trött på allt strul då. 

Vi sover fortfarande på luftmadrasser men i förra veckan hyrde vi kyl/frys och tvättmaskin/torktumlare, så det förenklade livet en hel del. Förra torsdagen fixade de äntligen internet här hemma, men det slutade funka under åskvädret i lördags. Det åskade i över sex timmar och ösregnade, så internetföretagets mast ligger för tillfället under fyra feet vatten. Vi har alltså inte haft wi-fi sen dess och när den nya au pairen kom i lördags fick hon au pair-mobilen, så nu kan jag bara använda internet när jag är på något ställe som har gratis wi-fi. Det suger förstås, men det är åtminstone roligare nu när jag har någon jämnårig att umgås med (istället för att bara stirra in i väggen när barnen är i skolan...). Nu till det sista problemet: en del av mina grejer är fast i flyttransporten. Den kommer inte förrän golvbytet är klart och det har ju, som jag skrev, strulat en hel del. Fast i måndags rev de till slut upp det gamla golvet i större delen av huset och idag ska de börja lägga in det nya, så igår ringde Brian och ville boka en tid för flyttransporten den 29, 30 eller 31 augusti. Tror ni det lyckades? Förstås inte! Så nu kommer våra grejer komma den 7 september och då har jag redan lämnat min värdfamilj och är ute på resan med Ragnhild. Jag är väldigt frustrerad och trött på allt nu. Jag är okej med att sova på luftmadrass tills jag åker, men jag vill ha mina egna saker på resan. Jag hade köpt kläder med aktiviteterna i åtanke, och det är jobbigt att behöva panikköpa saker nu. Sherri har redan köpt en del nya grejer som jag behöver inför resan, som ersättning för de som är fast i flyttbilen, och hon ska köpa mer om jag behöver. Det är väldigt schysst och mina föräldrar sa att de betalar resten, så jag behöver inte slösa pengar på det. Men det är ändå så irriterande att behöva jaga grejer nu det sista, för jag hade hittat så mycket bra som kommer bli svårt att ersätta. De ska skicka grejerna till mig när de kommer hit, men jag har inte riktigt bestämt om jag vill att de skickar en del grejer till New York (där jag kommer vara en vecka innan jag åker till Sverige). Jag har nämligen en del jeans och en jacka bland grejerna i transporten, som är helt överflödigt här nere men kanske kan behövas på östkusten. Jag får se. Jag känner mig bara så trött och frustrerad på hela situationen. Efter varje problem vi stöter på blir jag mer och mer passiv, jag orkar inte riktigt bry mig även fast jag borde. Det kan ha att göra med att mitt år här nästan är över, men mest beror det nog på att jag inte blir förvånad över någonting längre. Jag hittade en klänning, en kjol, tre t-shirts och ett linne när vi stannade på Rue 21 igår efter skolan, så nu känns det lite bättre. Jag och Ola (den nya au pairen) är på Starbucks i San Antonio nu och vi ska gå till Alamo och The River Walk, och sen finns det shoppingcenter i närheten som jag tänkte kolla lite i efter byxor och annat. Fördelen med att jag inte får mina saker är ju att det blir lättare att packa, men jag hade faktiskt sett fram emot att försöka få ner det som varit mitt liv här i en resväska. Jag vill poängtera att jag inte är arg på min värdfamilj över något av det här, inte heller för grejerna, för jag vet att de gör allt de kan. Men det är väldigt tråkigt att vi har haft sån maximal otur med allt.