Tänk att vissa saker ska vara så svåra att ta tag i! När jag kom hit i augusti lovade jag att lägga ut bilder på mitt rum, men det är först nu, 321 dagar senare, som jag till slut tog mig i kragen och gjorde det. Jag har bara elva dagar kvar i det här rummet innan vi flyttar till Texas, och det kommer faktiskt bli sjukt sorgligt att lämna det. Jag älskar mitt rum! Jag älskar läget, jag älskar glasdörrarna ut mot köket och ytterdörren och jag älskar färgerna, men framför allt älskar jag hur det har blivit min safe zone. När jag har haft hemlängtan och allt har känts jobbigt har jag kunnat gå in i mitt rum och stänga dörrarna. Även fast väggarna är tunna och jag hör allt som sker runt mig har jag ändå varit skyddad, avskärmad. Jag har tittat upp på min Wall of Fame (det är det jag kallar tavlan med alla fina brev och kort som jag fått från mina närmaste) och tänkt på hur bra jag har det och vilken tur jag har som fått uppleva det här, även fast det känns jobbigt ibland. Hela huset känns som hemma men mitt rum är speciellt. Det känns så jag. Det spelar ingen roll att två au pairer har bott där tidigare och sovit i min säng, för det är ändå mitt. En liten del av mig kommer alltid att finnas där.