Nu har jag bara tre dagar kvar här uppe och det känns så konstigt. Hur ska jag kunna vänja mig vid att inte se en vulkan i horisonten när jag tittar upp? Jag är van vid att ha Mount Rainier i fjärran, som en symbol för att jag är hemma. När jag har åkt härifrån och tänker tillbaka på Washington kommer jag att sakna Mount Rainier, de lokala snabbmatskedjorna Burgerville och Burger Claim, alla gröna hagar med hästar, kor och alpackor och den vackra skogen med nästan uteslutande barrträd. Jag kommer att sakna att köra norrut på I-5, där motorvägen är kantad av träd och man ser Olympias State Capitol höja sig upp över allting. Jag kommer att sakna det här fuktiga klimatet, för trots att det suger hårt med allt regn och den påföljande, genomträngande kylan, har det varit helt fantastiskt på det viset att fukten har gjort under för mina torra eksemhänder, som för första gången sen jag var elva år ser i det närmaste normala ut. Jag älskar Washington och även fast det ska bli jättekul att få komma till Texas och se något nytt nu det sista är jag tacksam för att jag kom hit först och bodde här under den största delen av mitt år som au pair. Jag skulle förmodligen aldrig ha rest hit om jag inte hade haft en anledning, så därför är jag så glad att jag fick se den här fina staten som ligger högst upp i nordvästra USA och gränsar till Kanada, Oregon och Idaho. Washington kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. 

 

Det känns tydligt nu att min tid som au pair snart är över, om 33 dagar för att vara exakt. Hur ska jag kunna lämna min värdfamilj och hästarna och hundarna? Det kommer kännas så konstigt att vakna i mitt gamla rum i Sverige och gå ut ur rummet utan att mötas av tre hundar i hallen. När jag kommer hem på kvällen och låser upp dörren efter att ha varit ute kommer jag inte att höra någon som skäller och jag kommer inte att uppleva den häftiga känslan av att hundarna tystnar när de ser mig. Den stora, högljudda och vid första anblicken skräckinjagande grand danoisan, som är så snäll och beskyddande att han till och med började morra när Marcus var för nära mig, kommer inte längre att finnas där och skydda mig. Men jag kommer att komma tillbaka till min älskade Marcus, och det är värt mer än något annat. Man kan ju tycka att man borde sakna varandra mindre när det inte är så lång tid kvar tills man ses, men det stämmer inte. Jag saknar honom nästan mer nu när det händer så mycket roliga grejer, för jag önskar att vi kunde uppleva det tillsammans. Jag försöker att tänka på att det bara är 64 dagar tills jag är hemma i Sverige och vi inte behöver vara ifrån varandra mer. Det kommer vara den bästa känslan i världen att krama honom och inte behöva släppa taget ❤️