Colorado
Nu har jag äntligen hittat motivation till att skriva om min och Marcus fantastiska semester. Innan jag börjar tänkte jag bara berätta att jag och Delaney gjorde en god gärning för grannarna idag. När vi åkte hem från skolan såg vi grannhästarna Grace och Artie stå och beta utanför en hage på fel sida om vägen. Jag brukar se dem från mitt sovrumsfönster i vanliga fall, men nu hade de alltså vandrat ut från hagen och höll på att testa om det stämde att gräset var grönare på andra sidan. Det verkade inte så, för när Delaney och jag kom emot dem med två av våra grimmor gick de fram till oss. Jag knackade på hos ägaren som blev väldigt chockad. Hon hade legat och sovit och fick en smärre chock när hon såg oss stå utanför huset med hennes hästar. Hon hade inte stängt grinden ordentligt och tackade så mycket för att vi hade hjälpt henne att få hem hennes älsklingar. Det var roligt att det hände något spännade för en gångs skull och det var tur att vi hittade hästarna.
Den här bilden som är tagen med en gammal sliten iPhone 4S är ett bra bevis på hur magiskt vackert det var i Colorado, särskilt då verkligheten alltid överträffar fantasin. När jag sökte som au pair hoppades jag att jag skulle hamna i Colorado och när folk frågade varför sa jag att jag hade hört att det var fint där. Jag hade alltså väldigt höga förväntningar när jag åkte, men jag blev inte besviken. Det var ännu finare än jag hade trott. Colorado är det vackraste och häftigaste stället jag har varit på, och jag vet inte vad som skulle kunna slå det. Redan på bilresan dit blev vi helt starstrucked av det överväldigande landskapet. Det var höga berg så långt ögat kunde nå och vi mötte nästan inga bilar. Det var bara vi, chauffören, rockmusiken på radion och de massiva bergen omkring oss. Trots att vi bara hade sovit några få timmar natten innan kunde varken jag eller Marcus sova i bilen, det var omöjligt att ta blicken ifrån landskapet utanför. Vi kom fram till Crested Butte runt 10 på morgonen och välkomnades av personalen på det supermysiga hotellet Nordic Inn. De tyckte så synd om oss när jag ringde dagen innan att de hade pratat med booking.com och fixat så att vi fick tillbaka pengarna vi hade betalt för första natten, så det var jätteschysst. Vårt hotellrum låg på andra våningen. Det var jättefint och från fönstret hade vi en fin utsikt över skidområdet. När vi hade installerat oss på rummet åkte vi in till Crested Butte. Varje kvart gick det gratis shuttlebussar till stan från Mt. Crested Butte där vi bodde, vilket var perfekt. Vi åt middag på ett tacoställe och senare på eftermiddagen badade vi i hotellets utomhusjacuzzi.
Vi åkte skidor tisdag till fredag. De hade ett stort utbud av backar i alla svårighetsgrader men benämningen var lite annorlunda mot Sveriges. Pisterna var markerade grön - dubbelgrön - blå - dubbelblå - svart - dubbelsvart, och blå/dubbelblå var ungefär som röd är i Sverige. Vi åkte mest blåa backar, men provade gröna och svarta också. Det var inte mycket folk där så vi behövde sällan stå i kö och vädret var perfekt och varmare än vi är vana vid. Vi hade hört innan att Crested Butte hade en väldigt avslappnad atmosfär, och det stämde verkligen! När vi åkte upp i liften mötte vi en liftvärd på väg ner som kastade en snöboll på oss. "Sneak attack!" skrek han och träffade både mig och Marcus på armen. Haha, så himla skön!
På hälften av restaurangerna vi var på var personalen klädd i vanliga kläder och utan något som indikerade att de jobbade där. Alla människor vi träffade var väldigt trevliga och intresserade när de hörde att vi pratade svenska. Vi verkade vara de enda utlänningarna där och flera frågade varför vi hade åkt till Colorado, när vi har hela Europa att åka skidor i. Att vara så där genuint intresserad och småprata med okända människor är så himla amerikanskt, och det är något jag kommer att sakna väldigt mycket när jag är hemma i Sverige igen.
Mt. Crested Butte låg på 3017 meters höjd, alltså ungefär 1000 meter högre än Kebnekaise. Det stod att kroppen kunde reagera på en massa olika sätt innan man vande sig vid höjdskillnaden och jag hade faktiskt mer ont i magen än jag brukar, men det som det märktes allra tydligast på var alla plastflaskor. De hade svällt upp och när vi åkte tillbaka till Washington sögs de ihop. Så här såg min linsvätska ut när vi kom hem.
Vi åt gudomligt god mat hela veckan, så matbilder kommer i ett annat inlägg! Men nu vet ni i alla fall lite mer om veckan än ni gjorde innan.
