Det här är en jobbig morgon. Jag har inte bloggat sen jag flyttade och det finns en anledning till det, men jag kommer berätta varför en annan dag. Vi har inget WiFi än men jag måste skriva av mig ändå, jag blir galen annars. Jag har bara 20 dagar kvar med min värdfamilj innan jag åker iväg på min resemånad och jag borde ha ångest över det, men det enda jag kan tänka på är Marcus. Jag saknar honom så oerhört jävla skitmycket och jag önskar att vi var tillsammans nu. Det spelar ingen roll att jag kommer hem till Sverige om 43 dagar, för han är min bästa vän och jag behöver honom varje dag. Jag har bara lyckats få det att funka ändå på något vis alla andra dagar. Jag har legat på min luftmadrass i två timmar nu och lyssnat på U2 i min iPod medan regnet öser ner och åskan mullrar utanför fönstret, och jag saknar honom. För er som inte känner till alla detaljer kan jag dra det lite kort här. Marcus är min bästa vän och pojkvän sen tre år och två månader tillbaka. Vi har gått i parallellklass sen förskoleklassen så vi har alltid vetat om varandra, men det var först på gymnasiet när vi började i samma klass som vi lärde känna varann och blev kompisar. Jag var aldrig intresserad av honom på något sätt innan dess. Jag tyckte att han var väldigt snygg och trevlig, men det var allt och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle bli tillsammans. Under vårkanten i ettan på gymnasiet började vi umgås som kompisar utanför skolan och jag insåg hur lika vi var. Men jag fattade fortfarande inte att jag hade känslor för honom, trots att vi blev retade av både klasskompisar och lärare. Jag vet ärligt talat inte när jag fick det, kanske i maj någon gång, men det dröjde ända tills 22 juni 2013, fyra dagar efter att han avslöjat att han var kär i mig (vilket är en historia för sig), innan jag insåg att jag kände samma sak för honom. Från den dagen fram tills jag åkte hit var vi tillsammans i stort sett varje dag, med bara några få tillfällen som undantag. Jag är så glad att han är min. Det bästa jag vet är att umgås med honom och det finns ingen som kan få mig att känna som han. Om jag mår dåligt räcker det att jag är i hans närhet för att jag ska må bättre. Jag visste att det skulle bli väldigt svårt att åka hit, men att bli au pair hade varit min högsta dröm sen jag var tretton och jag visste att jag skulle ångra mig resten av livet om jag inte åkte. Så den 24 augusti 2015 lämnade jag Marcus i Sverige för att korsa Atlanten och bosätta mig i USA. Jag har varit med om fantastiska saker och jag är så tacksam för allt jag har fått uppleva, men tro inte att det inte har varit svårt. Det här har varit den bästa och den värsta tiden i mitt liv. Två gånger har Marcus varit här och vi fick tre helt underbara veckor tillsammans, men sen åkte han hem igen och då var vi tillbaka till kommunikation endast via Skype och messenger. Det är väldigt, väldigt svårt att vara utan personlig kontakt och närhet när man är van vid det och älskar någon så mycket, och jag tycker fortfarande att det är svårt att gå och lägga mig ensam. Om jag inte vore så envis hade jag antagligen funderat på att åka hem flera gånger, men istället har jag suttit här och spelat upp våra minnen på repeat i huvudet. Vi har pratat flera gånger i veckan fram tills nu, eftersom jag inte har WiFi. Min värdmamma har tagit med mig in till Floresville när hon har gjort ärenden så att jag har kunnat använda internet på Walmart och McDonald's och prata där, men det blir mycket kortare och är inte alls samma sak som att kunna göra det när man vill. Jag vet att det här är slutspurten och bara en kort period i jämförelse med vad vi redan har klarat av, men i vanliga fall kan jag åtminstone se på netflix eller lyssna på spotify och tänka på något annat en stund. Nu får jag nöja mig med det jag har på min iPod och jag lyssnar extra mycket på U2 som är Marcus favoritband, eftersom det gör att han känns nära. Vi har skrivit brev till varandra och att läsa igenom de han skrev till mig hjälper en del, men det är sorgligt att vi inte kommer närmare än så. Jag behöver ha honom hos mig. Jag saknar allt med honom. En sak är säker, jag kommer aldrig att släppa honom och när jag kommer hem ska vi aldrig vara ifrån varandra igen.